Under 1900-talets början förbättras kvinnors rättigheter. 1911 får kvinnor rätt att gå med i förbundet, vilket gör att det växer. Allmän rösträtt införs och den facklig organiseringen fortsätter. I slutet av 1920-talet är medlemsantalet uppe i hela 5000.
Efter första världskriget skenar inflationen, vilket urholkar lönerna och sänker köpkraften med 60 procent. Bankerna gör däremot stora vinster som går till aktieägarna. Det skapar stort missnöje och förbundet anordnar ett stormöte som engagerar. Det blir en vändpunkt för förbundet som går från att vara en herrklubb för sång och diskussion till en mer facklig organisation.
Den nya inriktningen fördubblar antalet medlemmar och ökar intäkterna. För pengarna anställs den första ombudsmannen Victor von Zeipel. Han behövs. Från att antalet banker ökat kraftigt under 1900-talets början börjar de nu att minska. De svaga går upp i de finansiellt starka och de som betalar priset är anställda som får sämre villkor.
Det förbundet främst jobbar för är att förhindra lönesänkningar och att slå vakt om anställningstryggheten. Svenska Bankmannaföreningen kräver för första gången att få förhandla med arbetsgivarna men nekas.
I samband med bankkrascherna utnyttjas pengarna som är avsatta för personalens pensioner för bankens ändamål. Därför ställs krav på att skilja av pensionsfonderna från bankens ekonomi.
För att klara av att köpa kostsamma förnödenheter efter första världskriget tillkommer ett dyrtidstillägg på lönen. Men det är tillfälligt, vilket leder till den första löneutredningen i förbundets historia 1929. Utredningen visar på bankanställdas usla löner och förbundet kräver en gräns som lönerna inte får understiga. De värsta missförhållandena försvinner när dagspressen uppmärksammar missförhållandena, men äldre och kvinnor släpar fortsatt efter.